Det här med klimatet

Jag önskar att denna vinter innebar att den globala uppvärmningen stannade av men så är det ju inte bara för att vi häruppe i norr begravs i snö och kyla! Mitt minne är iofs kort men något liknande både i minusgrader och snömängd kan jag inte påminna mig! Vi är lyckligt lottade som har bergvärme. Inga barn att försöka få till skolan. Inget behov att försöka ta oss till jobbet. Ett bra förråd med mat så vi kan vara insnöade några dagar. Det är bara det fyrbenta dagbarnet som har det besvärligt! Han får simma ut och kissa och är lika fort inne igen.

För övrigt har jag börjat förkovra mig på äldre dar. Edelviks Folkhögskola i Burträsk har startat en ”filial” i Lövånger där man kan läsa in allmän behörighet till gymnasiet. Den har jag redan. Men, man kan även gå något/några ämnen för sitt eget höga nöjes skull. Jag och min vän anmälde oss till samhällskunskap och har nu haft första lektionen. Så kul! Gruppen är minst sagt spretig och helt underbar! Vi två gamla tanter och en nästan gammal tant. En ukrainare från Ryssland. En forskare från Alaska. En ung kvinna från Somalia som har min son som chef i hemtjänsten och några fler. Jag tror läraren kommer att få svårt att avbryta oss när vi börjar diskutera på svengelska! I morgon väntar nästa snöoväder. Bäst att se över förråden och passa på att bunkra. Igår minus 26 grader. Idag bara minus 6!

Tack vare Fale, tjuren vid hornen!

Japp, nu börjar hon blogga igen! Och det tack vare att jag var inne och läste hos https://faleartut.blogspot.com/ en bloggvän sedan många år. Det känns som om vi känner varann även IRL men det gör vi inte. Någon gång när vi har vägarna ditåt med husbilen ska vi våldgästa!

Det har varit en riktig köldknäpp i stora delar av Norra Sverige och så även här i vår bygd. Minus 36.6 tror jag det vände på. Det ovanliga är att det höll i sig så många dagar. Det är första gången sedan vi borrade bergvärme som jag saknade vedpannan! Men, strömmen hade vi hela tiden så det gick ingen nöd på oss. Vi har en liten vedspis i köket och jag börjar fundera på om vi ska försöka få igång den. Det finns även en mur i salen där det skulle sitta fint med en braskamin.

Som vanligt blev det en lång upptrappning mot julen med alla förberedelser och all julmat som vi som vanligt gjorde från grunden. Skulle någon vara intresserad är det bara att gå baköver bland inläggen för december nåt annat år för att se vad vi gjorde i år.

Nytt i år är att jag har fått en svägerska till och tre fina bonusbarnbarn! Det är mellansonen som hittat kärleken! Och 2024 berikar oss med två nya barnbarn på Gubbens sida. Vi hade tre julbord. Ett för oss två. Ett för mina barn/barnbarn och ett för hans. Sammantagen har det passerat över 30 fina människor och en hund i det här huset under juldagarna. Tacksamhet!

Julen 2023 var första julen utan att ha en pappa. Pappa somnade in lugnt och stilla på ett hospice på Lidingö i början av december. Vi hade tät kontakt alla år genom mail och telefon. Däremot var det långt mellan att vi träffades sista 15 åren. Jag är så tacksam att jag fick tillbringa några dagar med honom i början av oktober. Under den resan lärde jag och min halvbror även känna varann mycket bättre och jag hoppas att vi ska klara att hålla en tätare kontakt nu än vi lyckats med förut. Den här bilden är väldigt mycket pappa för mig! Han samlade på ”pins”. Gissa att den västen var tung!

Tack Fina Fale för att du fick igång mig! Det känns kul att vara på bloggbanan igen!

Generationstårtan – uppdatering

När jag var liten fick jag alltid samma goda tårta varje födelsedag av min farmor. Tyvärr har jag inte hittat någon bild på mig och den. Men jag hjälpte ofta farmor att baka.

Två av mina barn har i sin tur beställt den varje gång de fyllt år. Med en liten modifiering. Vi skippade skivade bananer mellan och tog vispgrädde med krossade maräng istället i ena lagret. Det andra som förut, någon god sylt. Uppepå en underbar chokladglasyr med kokos. Här är bild på sonen M när han fyller ett år.

Häromdagen var det dags igen för sonen att fylla år. Denna gång 34 år. Nu har generation tre tagit över tårtbakningen och hon gjorde det verkligen superbra hans fina sambo! Högsta betyg!

Den fick högsta betyg av alla inklusive jubilaren 💕

När yngste sonen såg inlägget ville han kontra med den tårta som hans fina hustru numera gör när han fyller år! Jag hittade ingen bild från hans ettårsdag men väl en när han fyllde 10 år.

Och en från senaste födelsedagen.

Någon mer uppdatering blir det inte för tredje sonen har en helt annan favorit – Fasters marängtårta!

Fuck cancer!

Farsgubben, 88 år om ett par veckor, är sjuk. Riktigt jäkla sjuk. Han har under 86 av sina levnadsår nog aldrig varit sjuk. Globetrotter, supersocial, otålig om inget händer. Född med en kamera runt halsen. Jag tror man skulle kunna tapetsera väggarna i hela Stockholms T-banenät med hans bilder om man ville. Vi barn finns dokumenterade in i minsta beståndsdel. Otroligt irriterande när man var tonåring och det smattrade i tid och otid. Mina barn är dokumenterade när de var små. Ovärderlig skatt att ha kvar. Pappan själv är i sin tur är även han väl dokumenterad som liten då farfar redan på trettiotalet tog mycket bilder och var en duktig fotograf. Det har smittat av sig i flera generationer.

Det blev så att pappa och jag kamperade ihop själva redan från det att jag var bara något år gammal. Eftersom han jobbade blev jag inhyst hos farmor och farfar fyra mil hemifrån. Som jag trivdes! Och bättre uppväxt har jag svårt att tänka mig! Varje helg kom pappa och vi fick umgås.

Jag förstod att jag skulle fasta i alla mappar med bilder när jag skrev här! En tillfälle som dyker upp är min 30-årsdag. Första barnbarnet var 10 månader. (Det barnbarn som numera är 35 och finns på bild längre ner.) Pappa alternerade mellan att bygga med klossar och fotografera. Han blev rätt förvånad när han upptäckte att han i sin tur blev fotograferad av mig. Han trivs bakom kameran men inte framför.

För ganska precis en månad sedan var jag nere i Stockholm och hälsade på pappa. Jag är otroligt tacksam att jag fick den möjligheten. Han orkade fortfarande vara uppe en del. Vi hade fina samtal. Det var alldeles för längesedan vi sågs före det. Jag träffade även min lillebror och min äldsta son som blev stockholmare för drygt ett år sedan. Lite shopping fick det bli. Den fina tavlan har hängt på pappas toa så länge jag kan minnas. Fast eftersom 70 är det nya 50 så borde nog tavlan revideras lite.

Varför har jag skrivit det här inlägget? Jag brukar undvika att skriva om alltför personliga saker. JO, för att pappas mående är det som kretsar i huvudet nu dygnet runt. Flera gånger har jag tänkt att jag vill blogga. Det finns så mycket annat att blogga om. Men allt känns så oviktigt just nu. Kanske nu när jag fått detta på pränt att lusten kommer tillbaka att skriva om mer världsliga saker? Vad tror ni?

”Såvitt man bor i en by måste man bry sig”

Ett citat av Sara Lidman som finns på en vägg i Missenträsk byagård. Missenträsk i Västerbotten är hennes hemby och där var vi på byautvecklingsdag arrangerad av Skellefteå Byautvecklingsråd i helgen.

Byaföreningen i Missenträsk har gjort ett fantastiskt jobb med att renovera byagården och idag finns en utställning tillägnad Sara Lidman. Fler citat pryder väggarna som t.ex. detta.

Jag har inte läst så mycket som jag skulle velat av Sara Lidman men än finns tid till att ta igen det. En fascinerande personlighet var hon och första året när utställningen stod klar kom det över 1000 besökare till den lilla byn med ett trettiotal invånare.

Det var tur att skylten på denna dörr även illustrerades med en symbol för jag har aldrig stött på ordet tidigare i mitt sextiofyraåriga liv.

Efter några minuters googlande är jag en vis Tant som kan allt om detta ställe!

Efter ett antal intressanta föredrag om byautveckling och en underbart god soppa som föreningens ideella hade lagat tillsammans med deras eget tunnbröd bakat i bagarstugan i samma hus styrde vi optimistiska och mätta hemåt igen.

För övrigt inser jag att det är hög tid att uppdatera texten i ”Författare”. Fler barnbarn är på väg till våren och tre bonusbarnbarn har kommit till sedan sist. Underbart!

Färggrann leverans

Naturen levererar verkligen i år! Både den fria naturen och våra odlingar. Efter alla misslyckanden med gurkplantor står nu två i köksfönstret och det ser ut som om vi ska få föräras några gurkor i alla fall.

Vårt fyrbenta dagbarn älskar att vara med oss ute i skogen. Han går runt och äter blåbär och lingon. Han ska dock alltid hålla koll så att han ser oss båda hela tiden vilket inte alltid är så lätt. Försvinner nån ur sikte dröjer det inte länge innan han ligger i bilen för där vet han att vi båda dyker upp. Jodå, han är med på bilden :-),

När alla barn och barnbarn hade åkt hem till sitt åkte vi några dagar upp till Henriksfjäll för att fiska. Det regnade i princip konstant i 4 dygn och för första gången i historien drabbades Gubben min av hemlängtan. Skönt ändå att byta miljö. Sova, äta gott och passa på att vistas ute de korta stunder regnet höll upp. Och det är inte helt fel att sitta i kristallkronans sken när det mörknar utanför husbilen.

Oväntat besök

Ja det första oväntade besöket är väl att jag skriver här för första gången sedan 1 augusti. Mycket har hänt den här månaden både bu och bä. Det har varit otroligt många roliga och intressanta besökare, vänner, barn, barnbarn som kommit och gått i sommar men den mest udda besökaren var denna!

Efter lite googlande hittade vi att den heter ”Större Snabelsvärmare”. 7-8 cm lång och blir en vacker fjäril. F-n trot! Den här var då inte vacker! Och ilsk var den. Högg efter sopborsten när vi skulle ta hand om den. Efter en koll på Artpokalen är det bara rapporterat 2 stycken i år och 3 förra året i Skellefteå kommun, så helt vanlig verkar den inte vara.

Livet pågår… var god vänta…

Nio barn, tolv barnbarn och en hund tillsammans är den bästa anledningen till att det inte hinns bloggas nu. Just nu är fyra av Gubbens barn med familjer uppe på besök och två till är på väg. Det två av mina som bor i närheten kommer och går mest året om. Lägg till odlingar, gräsklippning, husförsäljning, flytt, ett projekt med att starta en Saluhall i Lövånger och det som vanligen tar upp tiden i vardagen. Goda middagar, lite 70-årskalas och Allsång på Skansen. Lövångerbygden har dessutom ett fullproppat kalendarie för sommaren där jag vill hinna med några saker. Bl.a. den årliga veterantraktorträffen. På söndag är den första av Skördemarknaderna i Lövånger Kyrkstad. Den och den andra i september är ett kärt måste.

Det är även loppisar. Minst en varje helg hinner jag gärna med! Så detta inlägg får bestå av en bildkavalkad. Alla barnbilder är på mina. Har inte kollat med Gubbens barn hur sugna de är att vara med här.

Gurkodlingen sket sig totalt i år. Alla plantor dog! Satte zuccini för första gången och där sprutar det fram minsann! Så nu letas det febrilt efter goda recept. Biffarna på bilden var magiskt goda med fetaost i. Fermentera ska jag prova. Och en och annan lyckas jag ge bort. Önskar er en fortsatt härlig sommar!

En gammal stel märr på grönbete.

Jag är rikt begåvad med tre grabbar 37, 35 och 28 år. Den yngste av dem har varit snabbast på familjebildning och har idag barn som är 1, 3 och 5 år. Plus en bonusdotter som är 10. Det gänget var och hälsade på farmor häromdagen och drog med mig till en lekpark. Det var… trevligt… intressant… insiktsgivande. Jag ÄR inte 47 längre som jag brukar hävda! Mellansonen och vår fina voffs bor vid lekparken så de följde åxå med. Det var tur att vi var tre vuxna plus en mycket duktigt extramamma för det behövdes när man skulle hålla koll på 3 barn och 1 hund.

Dagen avslutades med pizza och film. Efter detta äventyr tog det inte många minuter innan farmor snarkade i fåtöljen!

Du kan ingenting ta med dig dit du går…

Det här med saker. Som man köpt. Som man fått. Som man loppat. Som man sparat. Som man inte sparat och ångrat sig. Det finns saker från 40-50 år tillbaka som jag saknar! Fast de är inte många! Farmors virkade överkast blev kvar i nåt källarförråd när jag var tvungen att panikflytta av jobbiga orsaker i slutet av sjuttiotalet. Och så mina Barbiedockor med tillhörande garderob! Lämnade kvar dem i god tro på vinden när jag flyttade hemifrån för att upptäcka många år senare att de hade kastats när resten av familjen flyttat… Mitt fel såklart som inte brydde mig i tid. Kanske är det på grund av barndomens trauma med Barbie som jag har så svårt att skiljas från prylar?

Eller ska jag skriva har haft svårt? Det kanske går att lära gamla hundar sitta? Frågan har blivit minst sagt aktuell nu när jag stack ut hakan och påstod att mitt hus var till salu. Nu är det sålt. Eh, så här fort skulle det ju inte gå!?! Tänkte typ nästa vår eller så. Huset har ”visst renoveringsbehov” men tomten är nästan 8000 kvm och enligt mäklaren köper man inte ett hus, man ”köper en livsstil” :-). Dom kan dom… mäklarna…

Det är nu mer än 10 år sedan yngsta grabben flyttade hemifrån och ungefär samtidigt gjorde även jag det. Tre hus bort till Gubben min. Vi säger att vi är Dumbo. Bor i ett hus men är dumma nog att ha ett till bara stående. Under årens gång har det hämtats oumbärligt och umbärligt från Huset och knökats in i Gubbens hus. Det har burits tillbaka sånt som upptäcktes vara alltför umbärligt och tagits hit annat. Jag har t.o.m hämtat hit brevlådan och ställt den bredvid Gubbens från den förra platsen som var hos grannarna i det andra väderstrecket.

Som tur är har vi även en loppis i en stuga på tomten. Dit kan man gå med sånt som inte får plats inne. Och saknar man nåt kan man hämta in det igen! Fast nu börjar loppisen vara väldigt fullproppad och ännu har jag inte haft tid att ha den öppen denna sommar. Till saken hör att vi gillar att gå på loppisar…